Jag och boysen i mitt liv

Jag har så dåligt samvete och ont i magen, så jag vet inte om jag ens orkar skriva om detta.. Men det här är ju som en slags 'dagbok' och nångång kommer man väl gå tillbaka och läsa och minnas, precis som när Max hade lunginflammation och fick ligga på sjukhus.. Jag kan ju säga att jag känner mig som världens sämsta morsa i alla fall och jag har haft sånna mardrömmar och magknip så jag har knappt sovit något..
Men i alla fall.. Igår efter att jag hade varit ute och sprungit så satt grabbarna och åt middag när jag kom hem igen, så jag tänkte att jag skulle ta med mig Vincent som satt i babysittern så skulle han få följa med mig medans jag tog en dusch. Jag lyfter upp babysittern som han sitter i, precis som vanligt, och när jag kommer bort till hallen och ska precis gå in i badrummet så går babysittern i 2 delar och stackars lilla Vincent åker ner i stengolvet med huvudet före. Jag grips av panik, han gallskriker, jag skriker efter R, han rusar bort till oss och sliter V ur min famn och jag bara skakar och ska försöka ringa Vårdguiden/Astrid Lindgrens. Dom säger att vi ska komma in direkt och ringa efter en ambulans, sagt och gjort! Jag får prata med en tjej där i flera minuter, hon tar massa uppgifter (jag kan knappt svara på hälften för jag är så rädd och chockad), hon säger hela tiden "Ja men jag hör att han skriker och det är ett bra tecken" jag svarar med att det är skitsamma det ska ändå komma hit nån och kolla honom! Nästan en timma tog det för ambulansen att åka från brandstationen och hit! Och när dom kommer in har V precis somnat och börjar bli blek, dom säger åt mig att ta på mig skor och en tröja och sen åkte vi direkt. Vi åker gamla vägen och utan blåljus. Sen efter en bit så ska vi försöka peta på honom och kolla så han reagerar, inget händer, hon buffar på honom, inget händer, då drar dom på blåljusen och sen åkte vi i en jävla fart. Jag sitter bara och gråter, fattar ingenting, tänker att nu är det kört. Vi kommer fram, jag får hoppa ur bilen först, sen springer dom in med honom och jag i släptåg, hinner knappt med. Men sen när läkarna lyfter upp honom ur bilbarnstolen börjar han skrika och blir jättearg, åh så skönt tänkte jag! Han var bara så utmattad och trött, så det var därför han inte vakna. Nu när vi är där undersköker läkaren honom, allt verkar normalt och han har fått världens bula och har jätteont i huvudet. Vi får stanna några timmar för att dom ska hålla koll på honom så han inte ändrar beteende. Men det gör han inte och vi får åka hem, skönt men läskigt.. Natten har i alla fall gått super för lilla gubben, han har sovit som en stock och nu sitter han här brevid mig i sin matstol och leker och skrattar.. Så det känns ju lite bättre i mig i alla fall, men usch så dåligt samvete jag har..mår illa bara jag tänker på vad som hände och att det kunde ha gått illa.

 

 
 

Förlåt min lilla älskling :( Mamma älskar dig!