Jag och boysen i mitt liv

Idag kom den dagen som jag fruktat för sen Maximilian börjat röra på sig och aldrig vill vara still! Jag la honom i våran säng, såg till så att han somna..mura in honom med täcken, kuddar och ja allt som "ska" få honom att ligga kvar där han ligger. Sätter på babyvakten och går upp på övervåningen och sätter mig i soffan. Jag hinner inte sitta i mer än 1 minut, sen hör jag i babyvakten "oooo oooh" och en sekund senare hör jag hur det brakar till och sen ett skrik. Jag har nog aldrig sprungit ner så fort i trappan som jag gjorde idag, men R hann före för han satt vid datorn. Och där på golvet nedanför sängen låg min lilla skrutt, jätterädd vart han :-( Som "tur" var rasade han inte in i sängbords kanten och han landa på kuddarna som låg nedanför.. Resultatet vart en kramig bebis med ett blåmärke på armbågen och två röda märken i pannan. Nu ligger han i sin säng och sover och jag ska sluta vara så lat och börja lägga honom där hela tiden istället!

Något som irriterade mig var att R försökte få det att låta som att det var MITT fel och då fick jag ju bara ännu mer dåligt samvete och kände mig som världens sämsta mamma.. Han tyckte att jag kunde ha ställt babyvakten närmre honom och sen börja han skälla och fråga ut mig om han verkligen låg och sov när jag gick ut ur sovrummet och bla blaaa bla.. Men eftersom det är Jag som lägger honom och allt annat, så tycker jag inte att han ens ska säga något, för det kunde ha hänt honom med! Vad ska han säga sen när han är pappaledig och Max kanske klättrar ur spjälsängen och slår sig..vi får väl se då, om det skulle hända.