Jag och boysen i mitt liv

Just nu känner jag mig bara så tom, fast ändå inte.. Igår var jag nog mest i chock, även fast jag hade misstänkt detta, men jag hoppades ändå att jag skulle ha haft fel. När jag låg där och fick se det där som inte skulle finnas kvar och allt såg bra ut, just nu, så visste jag inte vad jag skulle säga eller tänka. Men idag när jag vakna och jag förstod att allt det här inte var någon dröm, utan det var sant och jag ska få göra det som jag fruktade mest, så har jag bara gråtit.. Känns inte så kul när man samtidigt ska försöka vara glad och leka med Maximilian, när man igentligen bara vill gå och lägga sig i sängen igen och dra täcket över huvudet. Så är det dop på lördag och jag har massor att fixa med och ska försöka att lägga energin på det och Max. Men jag orkar inte..såklart ska vi ha dop, men just nu kan jag inte glädjas över det..

Nu är jag sådär hemlig igen, men det här är verkligen inget jag orkar prata om. Men ni kan ju i alla fall skänka en tanke till mig nästa tisdag.