Jag och boysen i mitt liv

Som ni alla vet så har Maximilian varit mycket sjuk den senaste tiden både i magsjuka, hosta (som han haft i nästan 2 månader..) och hög feber flera dagar i sträck.. Vi har också vart hos läkaren med honom ett X antal gånger och då har vi fått höra alla gångerna att det inte är något fel på honom, förutom att han har lite hosta. R var med honom senast i förra onsdagen och när läkaren lyssnade på hans lungor så sa han att det lät jättefint!!

Tidigt i söndagsmorse fick vi åka i illfart till Huddinge sjukhus med våran lilla kille. Han hade då haft hög feber i 8 dagar och hans kropp gav upp, får tårar i ögonen bara jag tänker på hela den här upplevelsen..


Vi vaknade som vanligt där på söndagen runt halv 6 snåret och jag ställde Max i duschen och tvättade honom, men han ville duscha en stund till så jag lät honom göra det (han hade ingen feber just då). Sen när jag kom in och frågade om han var färdig så la han ifrån sig duschslangen och sen la han sig ner på golvet. Jag fick panik och tog ut honom ur duschen, torkade av honom och bar honom till soffan och jag ruskade honom hårt och slog han på handen, men han ville inte vakna, eller han tittade upp och sen blunda han igen, det var som att han var jättetrött och inte ville vakna. Panikslagen som jag var ringde jag till mammas kille som åkte direkt hem till oss och sen ringde jag till sjukhuset som sa att vi skulle komma in direkt, tog också tempen på honom och det visade sig att han hade fått hög feber på jättekort tid så jag gav honom alvedon. Jag ringde ner Sara hem till oss som fick hjälpa mig att packa grejer, för jag sprang bara runt helt virrig och fattade inte vad jag skulle göra, var nog väldigt chockad tror jag.. Innan vi skulle åka så vaknade Max när Sara skulle börja klä på honom, hon var väldigt kall om händerna och han fick nog ont på huden, men det skriket och dom tårarna det var det underbaraste jag hört på länge, för nu var han i alla fall vaken!

När vi kom in till Huddinge tog dom tempen och sen en massa prover på honom, allt dom kunde tänka sig eftersom vi inte visste vad som var fel, förutom hosta och feber och dom röntgade även honom. Det var 8 långa timmar vi var där på akuten med bara en massa väntande på provsvar och att få i vätska i lilla gubben.






När vi väl skulle få prata med läkaren och få reda på vad som hade visat sig så tänkte vi direkt att vi skulle få åka hem, för nu var ju Max ändå ganska pigg och dom hade väntat sålänge med att meddela oss vad som var fel. Men då fick vi istället veta att Maximilian skulle läggas in för han var mycket sjuk. Dom kunde inte säga exakt vad som var fel, men proverna var inte bra och röntgen hade visat skuggningar på hans vänstra lunga och doktorn kunde också höra "prassel" på den höga lungan. Han sa att det kunde vara Rs-virus, lunginflammation, blodförgiftning eller vad som helst och tankarna börhade surra runt i skallen på oss alla. Han sa också att Max såg ut som ett väldigt sjukt barn, jätteblek, mörk runt ögonen och han hade tappat mycket vikt på så kort tid. Jag vart bara helt förlamad av all information vi fick, jag tror inte att jag fattade först vad han sa, men när min mamma frågade om det var livshotande och läkaren sa att han inte kunde svara på det, då brast allt och jag bara grät..


En sköterska kom ner och hämtade oss på akuten och ledde oss upp till barnavdelningen där Max skulle ligga och min mamma och hennes kille fick åka hem och hämta packning till oss med grejer som vi kunde behöva. Där uppe fick vi sätta en kanyl på Max med dropp, ta fler prover och sen fick han medicin som han behövde, sen låg han bara och sov och jag och R satt vi hans sida hela tiden och vakade. Vi satt där och undrade varför en sån liten människa ska behöva bli så sjuk, ett hjälplöst litet barn, våran lilla älskling. Hela den kvällen låg vi och tittade på gamla bilder; när Max var nyfödd på BB, hans första månader och en massa fina bilder från i somras.









Nästa dag var det en betydligt mycket piggare och gladare Max som vaknade, men så fort det kom in en läkare eller sjuksköterska så sjönk hans blick ner i golvet och han hade sin allra lessnaste min. Men det förstår man ju, var ju hela tiden folk som skulle lyssna på honom, dra i honom och pilla och röra fast han inte ville och handen där kanylen satt var verkligen ett känsligt område, han skrek bara någon rörde där..
Efter några timmar fick vi alla fall veta vad som var fel med våran prins och han hade lunginflammation och då kändes det som att en sten hade lättat från våra hjärtan, för även om han fortfarande var mycket sjuk så var det bättre än blodförgiftning eller något annat hemskt. Nu visste dom vilken medicin han exakt behövde och nu när han hade fått dropp och antibiotika så var han ju mycket piggare. Läkarna sa också att han måste ha haft lunginflammation ganska länge och dom tyckte att det var konstigt att dom andra läkarna vi har träffat inte har hört eller sett det(!). På den andra lungan där dom hörde "prassel" sa dom att han troligtvis har haft lunginflammation också men att det har gått över av sig självt, vilket kan vara farligt..







Men nu är vi alla fall hemma igen med en betydligt mycket piggare kille :-) Medicinen har börjat verka och nu orkar han springa runt och leka, busa och skratta. Det var många många veckor sen vi hörde honom skratta såhär och se honom så glad, det är en helt annan kille! Och tack för alla krypa-på-dig-presenter Maximilian har fått och värmande sms till mig och R :-) Känns skönt att han har så många som bryr sig om honom <3




Hjälper pappa att städa köket :-)

Sen får vi se nästa vecka när vi ska träffa barnläkaren hur det har gått och om han kommer behöva prova på någon astmnamedicin pga att han haft sån hosta så länge och om den inte går över.