Jag och boysen i mitt liv

Flera av er har frågat efter en förlossningsberättelse och här kommer den!


På lördagen den 9:e oktober runt åtta tiden på kvällen så bestämde jag mig för att gå ut och ta en rask promenad, jag hade ju sagt att jag ville att lillebror skulle komma 101010 och eftersom jag inte hade några känningar så tyckte jag att det började bli dags för att något skulle kännas eller hända! Sagt och gjort, men när jag kom hem så kände jag absolut ingenting.. Gick och la mig i sängen rätt besviken, men hann inte sova så länge innan jag blev väckt av att R kom och la sig brevid mig. Jag vart jätteirriterad (utan anledning...) och sa något om att han inte skulle röra min rygg(?), han fattar ingenting och jag blev ännu mer irriterad och ställer mig upp brevid sängen (vet inte heller varför jag gör det..) och då känner jag hur det börjar rinna nerför mina ben och jag säger chockat till R "kissar jag på mig?" sen tar jag några steg fram och då fattar jag att det är ju vattnet som går! Klockan var då 23:20.
Han hämtar massa handdukar och jag ringer in till förlossningen, där säger dom att vi ska avvakta och invänta värkarna. Jag säger till R att han kan gå och lägga sig och jag går upp på övervåningen och kollar på tv och ringer till Sara som ska vara med på förlossningen. När klockan blir runt 01:30 så har jag mensvärk och lite svaga oregelbundna värkar så vi bestämmer oss för att åka in, eftersom med Maximilian gick det rätt fort (3tim & 45min) efter att mitt vatten hade gått.
02:00 är vi inne på förlossningen och dom kopplar på ctg för att mäta värkarna och medans jag ligger där blir dom bara starkare och starkare för varje värk jag får och jag måste börja koncentrera mig när jag får dom.





Efter att dom har kollat värkarbetet och hur många cm (2) jag har öppnat mig så får vi komma in på det rummet som ska bli 'mitt' förlossningsrum. Jag känner mig lite besviken över att det bara var 2cm jag var öppen och att det säkert kommer bli en lång natt och att jag den här gången förmodligen inte kommer att öppna mig 5cm på 15min som jag gjorde med Max..
I rummet finns två sängar, så jag och Sara tar en varsin och R gick och la sig i tv-rummet i väntan på att det skulle börja hända grejer.
Runt 04:00 börjar värkarna göra ont så jag ber om en värmekudde och sen tar jag och Sara tar en promenad i korridoren och bort till R och checkar läget. Men jag klarar inte av att sitta där någon längre stund och vill gå och lägga mig på sängen istället. Ligger där och kämpar mig igenom värkarna och vid 07:00 får jag nog och ber om lustgas. Den hjälpte i typ 5 värkar och sen bad jag dom höja mer, dom höjer, jag andas igenom några värkar till, ber dom höja igen och dom säger att nu är den på max.. jag andas igenom värkarna, typ 3 st och sen tycker jag inte att den hjälper längre. Blir frustrerad och arg dom kollar hur mycket öppen jag är (6cm), men tänker ändå inte ta någon EDA, tänker att det ändå inte är så lång tid kvar nu.
Lägger mig på mage istället på sackosäcken som finns i rummet och fortsätter andas in lustgas/syre när jag har värkar, så man försöker koncentrera sig på något annat när det gör så ont. En av BM masserar svanken samtidigt och då känns det lite bättre.
Klockan 09:20 börjar jag känna ett annat tryck när jag får en värk och då var det krystvärkarna som satt igång! Äntligen tänkte jag, samtidigt som jag tänkte "oh no nu kommer det göra O N T!" Jag är jättetrött efter att ha kämpat i flera timmar och kroppen vill inte riktigt som jag vill..värkarna känns för korta och det går trögt och krysta, hur mycket jag än tog i. Så då sprutar dom in vatten med tre sprutor i min mage för att värkarna ska bli längre och jag ska ha lite längre tid på mig och krysta. Och jag kan säga att dom sprutorna gjorde ONT, nästan värre än värkarna och när man skulle pressa ut den lilla (även om han just då inte kändes så lite, haha..).
Jag krystar för kung och fosterland och klockan 09:41 20101010 kom han äntligen ut! Jag sätter mig upp direkt och säger "ÄNTLIGEN" och sen hör jag världens underbaraste skrik och får upp en liten krabat med tio fingrar och tår på 49cm och 3175gram på bröstet och kan man göra något annat än att gråta av glädje? Nej det kan man inte..