Tankar.
0kommentarer
När kroppen har gått på högvarv i flera månader så känns det jävligt skönt att sitta här hemma i min egen soffa och bara ta det lugt och njuta. Samtidigt som man vet att dom som betyder mest för mig ligger i rummet brevid och sover så gott. Att få gå och lägga sig och vakna upp med dom man älskar mest på jorden, det går inte ens att beskriva. Nu tänker säkert ni alla, eller många av er, men vadå det är väl skönt att ha barnen varannan vecka(?). Fan heller. Det är HEMSKT! Jag kan erkänna att samma dag som jag lämnar dom ifrån mig och några timmar framåt, då är det rätt skönt och man kan andas ut lite. För det är såklart inte helt lätt att vara ensamstående med två små och krävande barn med stor vilja. Att få jobb/dagis, handling, laga mat och allt som hör till att gå ihop kan göra en galen, vissa dagar.. Men det är så mitt liv ser ut och det är så jag vill att det ska se ut!
Det börjar kännas bra här hemma också och jag börjar trivas. Det börjar bli som jag vill ha det och det känns Hemma. Lite saker kvar som jag vill köpa och fixa, men det kommer det också.
Veckorna när jag inte har barnen är jag extremt rastlös, jag tänker alldeles för mycket, jag känner mig ledsen och mer eller mindre varje dag så skulle jag vilja slänga mig på pendeln och åka och hämta dom. Som tur är så har jag världens finaste pojkvän. Gosh, vad skulle jag göra utan honom liksom? Och som också låter mig få bo (även om det känns som mitt hem också..) hos honom när jag inte har barnen. Jag skulle aldrig kunna vara här hemma när jag inte har barnen. Jag Vet att dom går på dagis 1 minut från vårt hus, jag Vet att dom bor gatan över bara (typ) och jag Vet att jag skulle se dom leka ute på gården på sitt dagis när jag ska till bussen för att åka till jobbet. Aldrig skulle jag klara det.
Det var en dag när jag var tvungen att åka hem innan jobbet för att hämta något och så såg jag min älskade lilla Vincent leka ute på gården. Jag hade inte träffat eller sett dom på 3 dagar och jag kunde inte gå fram och lyfta upp honom och pussa o krama hur mycket jag ville, för då skulle han ju bli så olyckligt ledsen när jag var tvungen att lämna honom, igen. Då brast det för mig, sprang in i lägenheten och slängde mig på sängen och grät helt hysteriskt. Jisses vad jobbigt det var.. Och sen dess sa jag att jag inte kan vistas här när jag inte har barnen.
Och jag vet att många av er verkar tycka att jag är helt kall och "inte verkar bry mig så mycket". Men snälla, jag är en person som håller mycket inom mig, jag vill helst inte prata om hur jag mår (om jag mår dåligt), jag är en grubblare och tänker väääldigt väldigt mycket, på allt och ingenting. Och hur jag visas utåt är inte alltid det som stämmer överens med insidan. Tänk på det.
Mitt ex måste tycka att jag är världens jobbigaste också som ringer hela tiden för att få höra barnens röster, men vad ska jag göra?? Jag kan inte slappna av!
Kommer det någonsin att kännas lättare? När dom blir äldre kanske? Det känns såklart lite lättare nu såhär efter några månader, då kan jag lägga lite energi och låta C få ta hand om mig istället och vi kan ägna oss åt varandra. Men det är fortfarande jobbigt.. En mamma är ju alltid en mamma, eller hur var det nu igen-
Kommentera